Hazel Lancaster är 16 år gammal och
vet att hon ska dö, att hon aldrig kommer bli frisk igen. När
hennes mamma oroar sig för att hon blir alltmer isolerad framför
teven och är deppig så skickas hon till kyrkans stödgrupp för
unga med cancer. Men mötena är allt annat än givande och följer
ett aa-möteliknande mönster. Tills den dagen 17-årige Augustus
”Gus” Waters, som har blivit friskförklarad från cancer, dyker
upp för att stödja sin vän Isaac.
My God, vilken bok. Blev nästintill en pina att läsa boken då jag skrattade och grät om vartannat. Får en verkligen att fundera på livet och döden, vad man lämnar kvar, vilka minnen kommer representera en, vilka människor kommer sörja? Ska man leva livet fullt ut och lämna det i en chockvåg? Eller ska man minimera skadorna i förväg och ge sig i väg så tyst, stillsamt och smärtfritt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar